Från bondeland till Industrination.

Något om industrins framväxt Lidköping under 1800-talet.

    Industrin kan säges vara ett barn till hantverkarna, det var driftiga, hantverkare som skaffade sig maskiner, för att underlätta vissa arbeten inom verksamheten, och för att åstadkomma en snabbare produktion. Det var denna begy­nnande industrin varifrån den mordena industrin senare ut­vecklade sig. När Trollhättekanal öppnades 1801, och Göta kanals Västgötadel 1822, samt när järnvägen drogs förbi Lidköping 1877, nu kunde långa och tunga transporter ske både billigare och snabbare än på de dåliga landsvägarna.

    Från att varit ett utpräglat jordbrukssamhälle förvandlades nu Lidköping till ett blandat samhälle Det stora industriella genombrottet skedde under 1870-talet 100år efter Englands Industriella revolution. År 1860 visste kommerskollegium endast om en fabrik i Skara­borgs län, nämligen Brommö glasbruk. År 1880 upptas i Lidköping, 4 fabriker ägda av vars sitt bolag. I Lidköping fanns flera olika samkällsklasser under 1770, 80 och 90-tal. Själva sociteten, noblessen, utgjordes vid denna tid av borgmästare Wennerus, prostens, läkarens och de förnämligaste handelspatronernas familjer, som umgicks med varandra. Det var mycket noga med att de skulle vara av de finare släkterna, om de skulle få vara med i societeten.

    Dessa benämndes smöret (smörklimpar). Sedan bildade de mindre handelsmännen och en del yrkesutövare en samhällsklass var för sig och umgicks, de kallades, gräddan. Så var det en klass som kallades, tunngräddan (välmående arbetarfamiljer). Nederst på skalan var fabriksarbetarna och de kallades för, skummjölken. Samhällsklasserna umgicks var för sig, det tilläts inte att någon utomstående trängde sig in i den ena eller andra kretsen. De bättre lottade yrkesutövarna dom förtjänade bra på sin yrken, de hade råd att låta sina söner få god skol­underbyggnad. Döttrarna stannade i hemmet, spelade, virkade, promenerade samt lärde sig sköta ett hem. För att en gång kunna sköta ett eget hem.

    De yrkesutövare däremot som inte kunde få så stora in­komster måste låta sina barn ta vad arbete de kunde få. Tändsticksfabrikerna var den största industrin i staden, den sysselsatte mycket folk, under den tid det mesta arbetet utfördes för hand. Fabriksarbetare var i allmänhet föraktade av den övriga befolkningen, de kallades för klisterburkar och klisterlabbör. Om någon sade ett sådant öknamn till dem, betalades mer en dubbelt igen. Fabriksarbetarna var i stort sett snälla och rejäla människor. De hade delvis kommit från landsbygden för att söka sig bättre utkomstmöjligheter i staden.

    Vid 1800-talets början sträckte sig Lidköping från Silversköldsgatan i väster, till Hagagatan i öster. Vennerbergsvägen och Esplanaden i söder, samt Kållandsgatan och Kinnegatan i norr. Vänerns vågor slog mot en strand, som sträckte sig bara ett stycke norr om den på 1880-talet nylagda järnvägen. Det fanns ett antal av 14 st offentliga byggnader i staden, 375 bostadshus. Det var små låga trähus. Runt de båda torgen bodde köpmän i ståtliga tvåvåningshus. Fabriksarbetarna bodde i utkanterna av staden i de tätbe­byggda områdena. I de små lägenheterna oftast endast ett spisrum, ibland rum och kammare, här trängdes arbetskarlarna med sina familjer som var stora. Ibland kunde man på gården ha en gris och höns, som delades på några familjer.

    Den första strejken i Lidköping utbröt, den 7 juni 1890. Det var i  Albin Flyrins repslageri där 20 man gick i strejk, för att få behålla sommarlönen, 9,50 i veckan året runt. Den 13 juni avblåstes strejken. Ledaren för denne strejken avskedades. Enda vinsten för de anställda var att de inte behövde arbeta till kl. 20,00, på lördagskvällar, utan fick sluta kl. 18,00. Dagsverkslön var vid denna tid för en karl, 1:75  på sommaren och 1,65  på vintern. För kvinnor 1 kr på sommaren och 65öre på vintern.

    Lidköpings tidning kostade 5 kr för ett helår och 10 öre för ett lösnummer. Westgötaposten kostade endast 3 kr för ett helår. Smör 1,27  kilot, mjölk 6 öre litern,  ett ägg 3 öre, ost 47 öre kilot, absolut rent brännvin 1,60 Kannan dvs. 60 öre liter. Under 1700-talet hade man i Lidköping anlagt ett strump­väveri, som drevs av Erik Hezelsteierna, företaget fick aldrig någon framgång. vid mitten av 1770-talet hade man kommit så långt att väverskorna dragit sin kos med verktyg och vävstolar, varefter fabriken nedlades.

    Fru Inga Calmius sannolikt maka till handlanden Per Calmius, som ropade in det Paulinska tobaksspinneri privilegiet i Mariestad. Fick av hallrätten tillstånd att tillverka snus den 26 februari 1821. Om hon började tillverkning i Lidköping är ej belagt Per Eric Hagelin (1780- 1846) drev med hallrätterna tillstånd en mindre snusfabrik från år 1823, rörelsen var av obetydlig omfattning. Rörelsen nedlades år 1827.

    Handlanden Gustaf Adolf Lidbäck(1796-1853) erhöll hall­rättens tillstånd att driva snustillverkning. Rörelsen var av obetydlig omfattning nedlades 1827. Johan Petter Lidbom (1756- 1830) anlade med hallrätterne tillstånd 1823 en tobaksfabrik. Efter hans död övertog sonen råd­mannen Carl Johan Lidbom (1805- 1860) fabriken, som efter hans frånfälle sköttes av dottern mamsell Amanda Charlotta Fredrika Lidbom (1836-1878) Då hon ingick äktenskap med hovrättsnotarien Gustav Tobias Geizler, övertogs företaget av brodern Johan Condrad Alexander Lidbom (1843 -1881).

    Sannolikt sammanslogs rörelsen 1874 med den år 1863 grundade  JW Rydbergs snusfabrik. Nu bildades Lidköpings Tobaks AB med Lidbom som direktör. Efter Lidboms död övertogs bolagets ledning av Aug. Lagergren. Lidboms änka Eva Maria Natalia född Rappe ingick äktenskap 1886 med Johan Gustaf Lagerlöf, broder till författarinnan Selma Lagerlöf.

    Enligt kontrakt den 20 september 1889, såldes bolaget till Wilhelm Teodor Lundmarker (f.1860) för 4,888 kronor. Bland de kända märken som företaget tillverkade kan nämnas Lidboms snus, Lidköpings luktsnus, Westgöta snus, samt röktobak Lidköpings vapen. Dessa varor var kända långt utanför Lidköping. Snuset fick man köpa i dosor, strutar paket eller träaskar, vilket användes flitigt av kvinnor och män. Johanna Maria Olivia Norèn (f .1854) inregistrerade den 19 november 1888, firman Janna Norèns Snusfabrik. Hon hade sedan 1876 varit anställd vid Lidköpings Tobaksfabrik AB. Den 26 november 1897 anmäldes att hennes man Albert Emanul Peteres upptagits som kompanjon. Rörelsen inlösts under 1900­talet av Tobaksmonopolet.

    När Carl Hårleman sommaren 1749 färdades från Trollhättan till Lidköping fann han tobak till myckenhet planterad. Landshövdingens riksdagsrapport elva år senare meddelade att Uti Leckö fögderi planteras tobak af gemene mann till eget behof. Ännu i mitten av 1800-talet odlades tobak kring Lidköping. Många ortsnamn påminner om att det odlas tobak i dessa trakter, namnen Tobaksgärdet i Örslösa socken. En åker i Söne kallade Tobaken. I  Hangelösa finns Tobaksbäcken. Tobakslanden på finns på Läckö Otterstads socken.

Lidköpings Bryggeri  AB.
    Den 29 nästkommande Juli och följande dagar, kommer genom öppen och frivillig auktion till den högstbjudande att försäljas Huset N:o 1I  i Nya Staden, Lidköping beläget har 2½ tomt. Manshuset innehåller 2 våningar av 17 rum, ett stort  skafferi, som förut varit handelsbod, med huggen sten till golv, nio rum halva tapeter, ladugård, loge, 2  sädeslador, fähus, svinhus, stall för fem hästar, en däremot svarande byggnad bestående av 3 bodar med spannmålsloft och 1 bränn och brygghus ned 2 inmurade pannor och pump inuti huset, därest aldrig tryter vatten. Mittemellan dessa Byggnader, äro 2 grundmurade välvda källare med huggen sten till golv, och där ovanpå ett sädesmagasin, rymlig vedgård och upplagsplats, kål och Potatisland, 20 tunnlands jord, egendomen säljes, med alla inventarier i brygg och brännhus
Lidköping i Juni 1798
CJ Moberg

    En senare ägare till bryggeriet var byggaren och riksdagsmannen Jonas Sandwall, vilken år 1866, blivit ägare till ny­bildade Lidköpings Bryggeri AB. Tillverkningen som tidigare omfattat malt och maltdrycker utökades år 1879 till att omfatta även kolsyrade drycker.  År 1879 började dr Haldan Nilson Daag sin bana inom bryggeriet. Bryggeriet genomgick en stor ombyggnad under 1880-talet. 1890 stod den nya fabriken klar, med tillverkning av Bajerskt pilsner öl, även läskedrycker och mineralvatten.

    År 1892 bildades Lidköpings Bayerska bryggeri, vilket senare kom att heta Bryggeriet Örnen. Bryggeriet låg vid Älvgatan där den nedlagda biografen China låg.

    Några minnen förmedlade av bryggerimästare Per Henrik Björkman.. Kring sekelskiftet krävdes det 3-5 års utbildning såväl i hemlandet som i utlandet innan man fick papper på, att vara. utlärd bryggmästare. Jag fick plats på stadens bryggeri direkt från studierna, Från Mûncher Brauer Akademi hade jag  hyggligt betyg samt diplom. Vattnet till bryggeriet pumpades upp från Lidan i stora plåt­cisterner, leran fick under natten sjunka till botten. Vattnet användes följande dag till mäskningen. Till läskedrycker och för saltjästen dög ej Lidans vatten utan fick hämtas från Särnmarkska vattenkiosken vid körbron, detta vatten kom från Råda ås, genom genomborrade trästockar. Detta var förresten det enda dricks­vatten som fanns att tillgå i Lidköping.

    Till bryggeriet hämtades vattnet i 2 st 20 liters ämbar, som bars i ett ok. Källvattnet användes också till sista sköljningen av flaskorna. Krietinedals fabriker anlades på 1840-talet, då anlades en vadmalspress, som blev flyttad till nuvarande plats 1847. Fabriken som ligger i Saleby socken, utvidgade verksamheten med spinneri och väveri. En del vävstolar var förlagda till Lidköping på den sk Vävarelyckan. I slutet av 1850-talet inköptes Följe kvarn dit flyttade nu vadmalsstampen och väveriet.

    1877 utbröt en brand, hela spinneriet och färgeribyggnaderna brann ner, nya lokaler uppfördes sedan i sten. År 1889 övergick de båda fabrikerna till 2 nya firmor med namnet Kristinedals nya fabrik, som var ägare till väveriet och beredningsmaskinerna vid Följe. Spinneriet övergick till Kiristinedals ullspinneri ägdes av Ludwig Thunström. År 1891 övergick Kristinedals ullspinneri till nytt bolag, Kristinedals Ullspinneri AB.1897 inköpte detta bolag även Följe fabriken, som år 1898 ombyggdes till en modern fabrik.

 Tändsticksindustrin
    Elden fanns på, jorden före människan, genom vulkaner och när åskan gått har blixten slagit ner och antänt marken. Människan lärde sig att med tålamod få eld genom att gnida två trädstycken mot varann och genom friktionen få glöd, som sedan blev eld. Eld kunde också fås genom att två stenar slogs mot varann. När så man lärt sig tillverka järn kom eldstålet. För att det skulle bli eld användes en svamp fnöskstickan. Av fnösket rullades en liten eldboll, som lätt blev glödande. Under 1600-talet kom en fransman på att blanda fosfor och svavel därmed lade han grunden till framställning av tändstickor.

    Den första tillverkning av tändstickor i Sverige började i Stockholm 1836, av JS Bagge. Även i Jönköping var tillverkning före Lidköping här började man 1848. Från Jönköping kom till Lidköping  kaptenen F Westfelt, han bosatte sig på länderiet Vänersvik. Med sig hade han verkmästare Nilsson med fru, dessa kunde metoden att tillverka svavelstickor. Är 1855 startade han den första fabriken i ett av uthusen till länderiet, till hjälp anställdes några män från orten. Tillverkningen skedde hantverksmässigt och i ganska liten omfattning. Träet som användes var asp, stickorna tillverkades för hand, de doppades först i en kittel med smält svavel, sedan i en kittel i vilken små fosforstycke smältes i svag värme. När de hade torkat plockades tändstickorna i små papperskapslar med 80 st i varje.

    Redan från början hade man kommit på att aspvirket var det mest lämpliga, virket svarvades till faner och sönderhackades till stickor. Under 1880-talet kom säkerhetständstickorna då kom nya maskiner ooh man behövde mindre arbetskraft. Fabriken flyttades flera gånger. Från Vänersvik till en mindre byggnad på Sundbäckslyckan, därefter till Limtorget. När de varit där ett tag flyttades fabriken till Nordals hus vid Katthavet. Fabriker och tryckeri fanns också på Vättet.

    All verksamhet var förlagd till Lidköpings gamla stad, sin glansperiod hade fabriken under 1860-talet. Tillverkningen leddes av stadsvaktmästaren Per Lundblad i kompanjonskap med Svante Svensson. Man åstadkom 1 500 000 kapslar till ett värde av 7500 riksdaler. Verksamheten upphörde troligen 1866 (1862?). Året före dök en konkurrent upp i staden. Tapetfabrikör O Delphin, som grundade sin fabrik 1865 i Prippska huset nuvarande Pingstkyrkan. Då verksamheten var mycket brandfarlig uppstod en eldsvåda, hela huset brann ner året var 1866. Delphin fortsatte tillverkning i nya lokaler intill. Namnet på firman var nu Lidköpings tändsticksfabrik.1869 blev friherre Gustav Fock delägare även musikdirektör LJ Hultstrand kom med i företagsledningen. Nu skedde en stor satsning, man skaffade en lokomobil, svarvar, såg, hackelsemaskin och satskvarnar med vilka de själva kunde tillverka vad som de behövde för den delen av tillverkningen.

    Det gamla systemet med förpackning i kapslar hade upphört. Stickorna försåldes nu i prydliga askar, försedda med ettiketter. Asktillverkningen skedde inte i fabriken utan i hemmen, kvinnor och barn tillverkade dessa askar de klistrade askarna och försedde dem med etiketter. Redan i 5-6 års åldern var barnen tvungna att hjälpa till, för att försöka hålla den värsta fattigdomen från hemmen. Fabriken tillhandahöll med material och lim. Detta lim användes ibland då man ingen mat hade, då kokades limgröt. Någon kontant lön utgick inte utan man fick en liten koppar­plåt med siffrorna 45 instämplade, mot dessa plåtar kunde man i vissa affärer byta mot varor. Värst var det på vintern då lådorna skulle torkas, i det lilla rum, där man vistades dag som natt, bland höga staplar askar. När barnen gått några år i skolan var det inget annat än att börja på tändsticksfabriken, som askfyllare eller svarvpojkar.

TÄNDSTICKSFABRIKER
    På 1870-talet var tillverkningen uppe i hela 90 000 000 askar. Friherre Fook övertog ensam ledningen av fabriken år 1872. Två år senare bildades Lidköpings Tändsticks & Ångsågs AB med ett flertal kända Lidköpingsbor som delägare, Disponent E Bolin blev chef, 1876 och efterträddes av Wilhelm Lundmarker 1884 vilken ledde företaget till 1904, då Jönköping Vulkan köpte rasket och lade ner fabrikationen. Vid denna tiden sysselsattes 300 Lidköpingsbor vid fabriken. Det var ett hårt slag för arbetare och samhälle. I alla tider hade jobbarna erhållit gratis tändstickor. Dessa fripaket ville bolaget byta mot en mindre ersättning. Den urgamla rätt till fripaket behålles till slutet av verksamheten då facket inte gick med på detta.

    Arbetarna på tändsticksfabrikerna gick under öknamnen, Klisterburkar och klisterlabbör. Arbetstiden var från 6-7 på morronen till kl.19,00 vardagar, lördagar 6-14,00.

    Många var de som började vid 13 årsålder på tändsticksfabriken de blev ofta kvar där hela sitt yrkesverksamma liv. Fabrikslokalerna var ofta i ganska dåligt skick långt in på 1950-talet. Detta gällde inte bara inom tändsticksindustrin, utan över allt. Olika industrier hade speciella sjukdomar, förorsakade av det material de handskades med. Renlighet och hygien var något man inte tog på allvar. Det dröjde länge innan kläd­skåp och tvätt och dusch installerades. Arbetskläder hängdes på en spik i fabriken, tvättning fick ske när man kom hem vid diskbänken, om man ansåg det vara nödvändigt med tvätt.

    Det som drabbade arbetena mest var de ofta förekommande bränderna, med svåra brännskador. Man kan förvåna sig att de ej blev mer omfattande och helt ödelade fabrikerna. Man måste ha haft en god beredskap mot dessa små bränder. Åtskilliga är de som fått skador och men från bränder vissa tom. med dödlig utgång.

    En annan risk utsatte sig arbetarna för när de blandade kemikalier, där svåra yrkesskador yttrade sig. Det yttrade sig med att tänderna lossnade, att gommen blev anfrätt. I svårare fall lossnade bitar av käkbenet. Tänderna föll ut hela underkäken kunde gå förlorad och vanställas. Sjukdomen kallades fosfornekros. Företagsledningen var tvingad att förbjuda arbetarna använda snus. För varje gång man skulle lägga in snuset bidrog det till fosforsmittan. Askfyllarna utsattes för en annan tändstickssjuka en ögon­sjukdom genom det damm och partiklar vilket kom i ögonen. Det irriterade ögat men var inte direkt farligt,

    Den 1 april 1889 bildades Lidköpings första fackförening, Lidköpings Typografklubb. Det kom att dröja innan klubben samlades, nästa möte hölls inte förrän 1892. Nästa förbund som bildades var Målarförbundet avd. 48 året var 1898. Medlemsantalet var 20 st avgiften till avd. var 30 öre i månaden. Den dåliga sammanhållningen av målare, orsakade att avdelningen lades ner den 22/8 1898. Övriga fackföreningar bildades under 1900-talet. I maj 1875 grundades Lidköpings Mekaniska verkstad av järnhandlare Adolf Fredrik Rodin Verksamheten startade i början av 1876 med Carl-Axel Lundbäck som direktör. Läget blev bekymmersamt en konkurs skedde våren 1881.

    Personalstyrkan var från början 70 personer. 1877 hade det ökat till 107 anställda på Mek vst. Året före konkursen var siffran nere i 39 st. 1897 var personalstyrkan 50 st. Verksamheten bestod av gjutning och smide av egna produkter, blandad tillverkning av hushålls och nyttoartiklar men också beställnings jobb till kvarnar och sågar. Ur en förteckning från 1881 kan nännas bl a  paraplyställ, stekpannor, hjulbössor, grynkvarnar, tre mindre ångbåtar och en isbrytare.

Lidköpings tidning 1879
 Provtur har i dagarna skett med Ångaren Fale Bure och Ran. Den förre 62½  fot lång 14 fot lång 4½ fot djupgående. Försedd med förvärmare av ny konstruktion, samt självverkande 10 hk. ångmaskiner som driva var sin propeller. Ångbåten var beställd av Bure bolag i Norrland. Vid provresan gjorde Fale Bure 10 knop.

Den senare ångslupen Ran 30 fot lång, 7 fot bred 2½ fot djup­gående beställd av Gustav Holander Göteborg.

Ur Lidköpings allehanda 1879.

 Munter och Lidan.

    Den 16 augusti 1879 vid Lidköpings mekaniska verkstad gingo de båda ångbåtarna sistlidne lördag av stapeln och fingo i dopet namnen Munter och Lidan. Ända till 1888 var arbetstiden 12 timmar per dag från kl. 06.00 på morgonen till kI. 20.00 på kvällen. Timpenningen var i medeltal 18 öre. När arbetsdagen blev 10 timmar ville arbetarna ha kvar det gamla systemet, för att få behålla brännvinsrasterna.. 1886 var bolaget åter konkursmässigt, men verksamheten fortsatte för att öka verksamheten efter sekelskiftet. 1887-1888 levererades till Skara Kinnekulle Järnvägs AB två lokomotiv, trettiosex vagnar, sjutton spårväxlar, två vändskivor och en snöplog,

Lidköping

    Lidköpings mekaniska verkstad. Mitt emot järnvägsstationen på. andra sidan om Lidanån reser sig en stor, vacker byggnad af sten, som ådrager sig varje från sjösidan eller på järnvägen hit kommande resandes uppmärksamhet. Skulle någon sådan önska veta vad detta är för en byggnad, och fördenskull riktar en fråga härom till sin när­maste granne, erhåller han, om denne tillhör allmogeklassen, sanno­likt till svar att det är "Amerikanska verkstan" men har han däremot träffat på någon af stadens innevånare, får han genast veta, att det är Lidköpings mekaniska verkstad. Går han än längre i frå­gorna, får han snart klart för sig att för ett år sedan sköljde Wenerns vågor den rymliga verkstadsplanen, som till flera fots höjd är utfylld å de s. k. sannorna, att de första förberedelserna till anläggningen gjordes i medio af sistlidne juni månad samt att bola­gets disponent, hr ingenjören Lundbäck, tillkomrner hela förtjänsten af att det utmärkt solida arbetet så fortskyndats, att verkstaden nu efter förloppet af knappt mer än sex månader kan börja vissa gre­nar af sin verksamhet.

    Herr Lundbäck hade i torsdags inbjudit ett stort antal damer och herrar att åse den första gjutningen derstädes, varmed verkstaden så att säga invigdes, och ledsagade sjelf de inbjudna genom de rym­liga och ändamålsenliga lokalerna, der en mängd olika maskiner vore uppställda fastän flera af dem ännu ej hade hunnit sättas i gång. Verkstadens drivkraft utgöres af en kraftig, men mycket bränslebesparnde ångmaskin af utmärkt beskaffenhet från Munktellska verkstaden i Eskilstuna, och hela det stora etablisementet uppvärms af ån­gan från densamma. Överallt spåras den ordningsfulla och kraftiga hand, som leder det hela och vi lyckönska ej blott bolaget, som haft den lyckan att anträffa en sådan, utan även staden och den kringliggande orten, hvilka utan tvivel komna att skörda fördelar af den nya verkstaden.

    Innan anläggningen af denna ens var påtänkt funnos härstädes tändsticksfabrik, tobaksfabrik och ölbryggeri, hvilka alla på senare tiden försetts med nya maskiner och apparater, så att de kunna drivas i stor skala samt lämna utmärkta och eftersökta fabrbrikanter. Lidköpings samhälle synes således gå en vacker framtid till mötes även i industriellt hänseende, och vi torde snart få en o­sökt anledning  att härom vidare yttra några ord.

Lidköpings Nya Tidning  Onsdag den 19 januari 1876.

Fortsättning.....