Både Armén och flygvapnet såg sig om efter ett modernt flygplan som efterträdare till DC-3:an och skrev 1962 kontrakt med de Haviland i Canada, om att hyra ett flygplan för utprovning under 1 år. De båda vapenslagen delade på kostnaderna. Till Canada for ett team från F7 för utbildning och inflygning. Det var Arne Lindahl och Sten Hallrud de var piloter, flygplanmästare Åke Larsson, flygtekniker Per Lundström eltekniker Nils Hermansson samt flygdirektör Lars Olausson. Deras flygning hem blev flygvapnets första Atlantflygning. 

    Den svenska typbeteckningen blev TP-55, då ej något beslut kunde fattas om köp förlängdes avtalet och man hade flygplanet i 2½ år. Det gjorde 1200 flygpass på 960 timmar. Det sattes bl a in för hjälptransporter till det jordbävnings drabbade Skopje 1963. Det var framförallt två saker som inte stämde planet var för långsamt och lastförmågan otillräcklig. 

TP-55 var utrustad med två Pratt & Whitney WR–2000 M 2/2 på 1400 hästkrafter och hade en toppfart på 335 km/tim, operativa höjden var 7500 m, spännvidden 28,5 m. Vid en flygdag i Paris visade man från USA Lockheed C 130 Hercules. Som ansågs vara ett bättre flygplan, som senare inköptes till Sverige. Fanns stationerad på F7 mellan 1962 till 1965.

Länkar till TP-55:

1. TP 55 - De Havilland Canada
2. DHC-4 Caribou
3. De Havilland Canada DHC-4