Den sista av femton typer av B-4 Hawker Hart.
Det fanns 3 st S-7 Hawker Hart i Flygvapnet  från 1934 till 1946.
    Från England levererades i maj 1934 tre st Hawker Hart lätta spanings och bombflygplan till CVM (Centrala Verkstäderna Malmslätt).
    Flygplanen skulle ersätta Fokker S-8 och fick nu den svenska beteckningen S-7.
    Hawker Hart var ett dukklätt biflygplan byggt på dural och stålrörskonstruktion. De svenska flygplanen hade en Bristol Pegasus motor på 590 hk.
    För de svenska licenstillverkade flygplanen S-7A var tänkt att använda en motor Nohab My II 8 Mercury på 675 hk.
    Redan innan flygplanen kommit till Sverige hade man bestämt att de skulle användas för prov i störtbombsfällning. Försöken utfall mycket bra och S-7A kom att bli ett attackflygplan istället för spaningsflygplan som man tidigare tänkt.
    Beslutet togs 1934 men flygplansbeteckningen kom inte att ändras förrän 1937. Flygplanen benämndes nu B-4 / B-4A.
    Det var ett biplan längd 9,02 m, höjd 3,24 m, spännvidd 11,4 m, vingyta 32,3 kvm, toppfart 250 km/h, topphöjd 6200 m, två mans besättning.