Dagboksanteckningar av Maria Elisabeth Dorothe Kylberg 1798-1874

     För min egen del, är det intet att berätta, ty med mig war det precist ingenting.
Men Marion war ett mycket litterärt fruntimmer, hon fick hvarje sommar läsa språken, de lefvande språken, för Asassor Carlander, och blef derför snarare en Gouvenante för sina systrar och war uti detta hem, den ömmaste doter och syster.
    Hon war den som med postillan under armen uppmuntrade och uppmanade di andra att hålla husandakt, och war den som sjelf läste för dem alla. Både Far och Mor hörde henne gerna, ty hon läste så wäl .
    Min Farbror och Faster, inte wik jag dömma om dem, de woro mycket goda och snälla mot mig. Men hvad jag kan säga är, att min Far war en sann Lutheran och en ordningsman i högsta grad, - 0! jag kunde säga så mycket om honom, och skulle jag börja på med att tala om honom så woro inga pappersark tillräckliga. Min moder war den frommaste quinna - 0! hvad hon war kärleksfull! och så hjälpsam emot alla.
    Jag kan icke ifån denna tiden minnas nägot särskildt, men det minnes jag, att hon aldrig Låt någon gå ohulpen ifrån sig, hon tröstade och hjelpte de nödlidande och hon visade dem, i ödmjukhet, till den stora hjelparen.
    Hon war tillika mycket glad och nöjd. Ehuru hon i det hela hade ett sträfsamt och mödosamt lif. 0ch det hade min Far med, fattiga menniskor som behöfde arbeta, han hade wäl inte haft skola om inte för sitt uppehälle.
    Min Fader slutade sin akademiska kurs wid Uppsala, derför att gamla Baron Jonas Ahlströmer öfvertalade honom att öfvertaga hans sons uppfostran och wistades med honom i Stockholm under sonens utveckling i de sköna konterna, med löfte om en sjelfständig framtid, en framtid, en anställning wid någon af Baron Ahlströmers många egendommar.
    Efter Baron Ahlströmers inträffade dåliga afärer - kunde dessa Löften icke hållas, hvarföre min Far tillsamimans med min Farbror Lagman Ahlberg, köpte Welanda. Efter någon tid, började min Fader på Welanda, med en skola för unga gossar. en helpension för omkring 14 ä 15 gossar.
    Höggärdet och Welanda lågo granngärdar På Höggärdet bodde min gamla Morfader Lewin Olbes, gift med Elisabeth Maul. Min morfader kaffer difvaren som rest 12 gånger till Ostindien! Jag minnes honom så, wäl - huru han tog af sin hvita mössa med röda ränder på, och föll pä knä för Gud, med allt sitt folk till aftonbön.
    Min Moder Anna Elisabeth 0lbes war dotter der - tillsammans med många syskon.
1794 hade min Far och Mor bröllop. Han war 18år " dre än hon, det har jag hört.
Och så var det en sak, som war mycket minnesvärd - och det war min Farmor, hon bodde sex fjerdings wäg från welands och som Enka (min Farfar minns jag inte, men jag wet att han war kronofogde)
    Farmor hete Eva, Maria Schraggenskiöld, och war ett mycket förtroligt umgänge mellan henne och min Far.
    Det fanns ingen vecka som han inte skref till henne och då helsade på så ofta han kunde, det gjorde han wisst. Han war så kär åt sin gamla mor. Jag satt på pall hos henne och det minnes jag så wäl huru snäll hon war den gamla gumman, med sin hvita mössa, ljus gråa silkes sekvaden och de höga klackarna. Jag fick wara mycket tyst och stilla hos henne, hon war så alwarsam och wille ha sådan lydnad med barnen, men jag minnes henne så wäl för de många pullor jag fick. Hon war så gammal, hon reste aldrig ut som jag minns. Kyrkan låg så nära. Hon hade en doter sam hette Britta, min faster hon gick och spelade Viol och wille spela med sina bröder, hennes bröder woro Farbrar Lagman, min Far och kamrer Ahlberg - och köpmannen det war den som föll ned i Luckan och dog.  Det gjorde min far mycken sorg. -- Han föll genom en källarlucka i mörkret och dog ögonblickligen. Och då kom hans familj upp till oss och bodde hos oss en tid. Carolina Ahlberg, min bästa barndomsvän, war en ährelig flicka, mycket wäl studerad till både hjerta och hufvud.
    En blond wacker flicka om l3år, och jag ett år äldre, wi woro myket tillsammans ute hade wi mycket roligt i de wackra björkängarne, Roade oss wid en backe som hete Marions backe. Carolina blef sjuk en gång, hon hade dansat på Anna Catarina Stockmans bröllop, dansat och wrickat sitt knä, och så när hon dagen efter skulle gå tillsammans med de andra att helsa på de nygifta och gick öfwer en gärdesgård, blef knäet ytterligare wrickat. Hon fick bäras hem och efter 8 dagar war hon död. Det war wäl min första sorg och saknad.
    Jag fick ändå se henne i sin hvita swepning med blommor, det woro sent om hösten i october då de förde henne till Gerdhems kyrkokgård.
wid denna tid 1812 war min broder Nils egentligen vid Falkenberg hos en lektor Raabe och läste innan han kom till Uppsala. Och Jacob, en duktig och rask liten pojke, som ströfvade utan mössa kring om i skogen, alltid wänlig och road kamrat med de andra små gossarna, hade en kråka som han tämde och som han hade lärt att flyga efter äpplen från Farbror Lagmans trädgård. Stal äpplen och släppte dem ned bland små gossarna när de lekte på gården. En gång tog kråkorna från gamle Farbror mössan och flög sin wäg, men se då war det slut med kråkan - Jacob fick föra "Carin" långt bort i skogen.
    Lille Jacob läste i min Fars skola bland de öfriga gossarna. Jag nunnes w" en julafton ännu Sår tillbaka då han war så liten, 2års gosse, sydde jag i supris, en Liten röd rock och hvita byxor åt honom, till min Mors stora förvåning.
wi hade många granar och ljus och bland ljusen hängde Jungfru Maria med barnet af grenar. Julbordet war dukat på det långa Claveret, Julbullar af saffran och wörtebröd, Julaftnarna omväxlades på det sätt att ett år war Julaftonens firande, bullandet, och julklappandet hos mina föräldrar och så hvarannan jul upp hos Farbror, då buro wi wåra julklappar i stora korgar upp till dem, och då war det så obegripligt mycket bråk, med alla dessa julklapparna, så wi woro riktigt yra i hufuderna allesammans.
    Cousinerna kommo hem från Götheborg och det war ett sådant lif och wäsen. Men ingen werklig jul förrän om juldagsmorgonen då hörde wi en predikan som hete "Underlig, Både, Gud Hjelte, Evig fader, Fridsfurste!
    Min Moder försummade inte gerna kyrkan, men det kan jag ju inte säga att hon for till julottan, för wi woro ju så 1änge uppe på Julqvällen med alla julklapparna.
    Men under julen sedan läste min Far Luther Marion hade en nyare postilla af Lenberg! detta wile jag tydligt minnas.
Längre fram på nyåret blef det dans och munterhet bland ungdomen då spelade alltid Jacob viol qvällen igenom.
    Merendels kom en Fru von Döbeln med sin dotter Betty, som sjuta de så wäl. de kommo på nyårsafton aftonen från Alfhem och passerade det öfriga af helgen hos min Farbror.
Min far och Mor hade mera ledighet wid Jultiderna, ty alla gossarna ~ngo fara till sina hem
det kunde vara ett par qvar.
    Bland små gossarna i min Faders skola sedan 1809 war en liten gosse som heta Lars Wilhelm Kylberg, Han hade nyss misst sin Fader. När då han Mor ätt reda på min Fars skola så wille hon ha plats för honom der.
    Det war om hösten i october, den lille swart klädde gossen kom - Jag minns det så wäl - han war så tyst och blygsam. Hans moder titade på honom ofta. Hon så till sin ende son. En gång minns jag kom hon, och jag va uppe hos henne, på det lilla gästrummet, hon frågade om mig hvllken af gossarna jag tyckte bäst om, då jag svarade - Lars Wilhelm, Då smålog hon och sade "blif du en snäll flicka" och klappade mig.
1814 på sommarenwar jag hos min Morbror på Fösslanda och spelade för en musiklärare, tillsammans med hans dotter.
    Min Morbror Jacob Olbes, war mycket snäll mot mig, Jag fick af honom så fina Ostindiska tyger till flera klädningar, men när jag kom hem, stod i mitt lilla rum, inanför mina föräldrars sängkammare se en ny byrå af min mor och när jag drog ut en af Lådorna, Låg en blå och hvit randig nysydd klädning der, aldrig minnes jag någon så snäll som min Moder! nu hade hon ställt iordning mitt rum med nytt öfverdrag på soffan - allt så fint i ordning. Men jag påminner mig i med mycken sorg, huru jag inte hwar som jag borde hafva warit, tandlös och förgråten lekte werlden för mig i så lysande färger
    Cousinerna fingo fara till balerna i Wenersborg, min håg följde dem, och snart fick jag sjelf följa med, någon gång på året.
Det som wore något att tala om, så var det mina Bröder.
Min äldsta Bror, som alltid war sä snäll mot mig och mina föräldrars fröjd och glädje, for till Uppsala, det var omkring 1816 der han studerade och samtidigt konditonerade hos Majar Palmstrand i Ranstad hade Academisk kondition - då war han hos dem på mellantiderna och Läste med ett par gossar der - kom sällan hem dessa år, tog en wacker magistergrad, och kom sedan med Magister ringen och Lyran! det war så roligt att se, och gjorde en sådan stor glädje i wårt Lilla hem. Han kallades af alla Magistern - och jag påminte honom om när wi woro små och han låste in mig i en liten mörk skänk, sedan han först kastat in nyckelen. Och innan någon fick upp låset, så skreko båda jag och han lika mycket på hvar sin sida om den stängda dörren. Han flyttade snart till Götheborg, der han war informator för Landshöfding Grefve Rosens söner.
    Några gånger fick jag följa med min moder till Såtenäs, medan jag war mindre, och då war Lars Wilhelm med. Charlotte Thun som war på Såtenäs, war lika gammal med mig, och wi stodo och sågo på hvarandra wid Farmors gamla byrå., det war hon och Lars Wilhelm och jag som då lekte tillsammans.
    En gång woro wi på en resa till Lidköpings marknad, och Lars Wilhelm fick marknadspengar af sin modet hvilka han använde att köpa en stor grann Hummer, att han skulle ha det till frukost för sitt fremmande" Så tänkte han på andra, när han war Liten och af sina små medel: ty hans Moder gaf honom icke mycket penningar, hon war nog förståndig att icke skämma bort sin ende kära son !
Af studier i skolan roade honom mest Mattematik, skrifning och räkning, hvilket allt han läste för min fader, och dessutom rita militärer och hästar gjorde han både gerna och bra, Det war endast 3 de år Lars Wilhelm war i skolan, sedan tog hans Moder honom hem till sig och hade informator ftir honom något år innan han kom till Carlberg.
    Merkligt war likwist hans stigande lust för militären, och huru han en gång då han och hans Moder woro i Stockholm, ensam gick till Carlberg, för att söka sig inträde der. och begärde att fa bli examinerad efter hvilken examen, han strålade af glädje återkom till sin Moder, Examen hade gått så w'äl och han blifvit antagen wid Carlberg Cadettskola, sanma höst i october reste den lille Lars Wilhelm Kylberg, ledsagad af sin Moder till Örebro och derifrån ensam till Carlberg.
    Emellertid fortsatte wi med wår skola på Welanda, min Far med flitigt skolarbete och jag fick hjelpa min Moder att stoppa gossarnas strumpor och styra med det ej så ringa hushållet. Till min stora glädje fick jag fortsätta med musiken, det roade både min Far och Mor och till wårt lifs märkvärdigheter hörde minnena från denna tid, då min Moder och jag reste till Götheborg, och helsade på Morbröderna Christian och Axel Olbers på Lindholmen, Wi reste åtskilliga gånger, en gång, fingo wi i sälskap med några vänner från Götheborg, göra en utfärd, på Morbror Olbers lilla Jagt "Kupido" 2 mil utanför Götheborg för att bese det stora Engelska Amiral skeppet "Victory" .
    Det war en mycket merkwärdig och rolig resa, Wi kommo med wår lilla båt intill skeppet emottogs i bärstol klädd med blått kläde och hissades upp på däck, der wi wärdigt inbjöds att bece det stora granna fariyget, af de eliganta militärerna, Det war 1.OOO mans besättning och 3 däckat krigsskepp.
    Uti en af de undre salarne war anordnad en transparent till minne af Nelson , som stupat på detta fartyg, De bjöds oss win och cakes, och sedan fingo wi höra den musiken af 20 negrer, både Engelska och Swenska musiknummer på blåsinstrumenter. Det war en ung engelskman Cadette Hamilton som convojerade mig hela tiden och talade ledigt Franska. Wi foro hem en wacker Augusti månskens afton, och passade många större och mindre fartyg bland dem många som hörde till den Engelska flottan. Det hördes musik från många! det war så wackert på wattnet! Jag kan icke glömma det! Min Mamma tyckte också att det war så roligt, hon hade inte mycket sett af werlden och jag ingenting.
    1814 kom Lars Wilhelm Kylberg från Carlberg och helsade på min Fader, han war fästad wid honom, men en liflig och tacksam känsla. Wi disputerade om militär w'årnandet, woro så helt och hållet af olika meningar, jag tyckte icke alls om att han walt den banan, och därför woro wi inte öfverens den gången.
    Den 19 mars 1817 en Söndag afton när den långa wårdagen började på att symma, stannade en grön Berlinare, förspänd 2 ne stora bruna hästar fraamför min faders dörr. En almän undran spordes upp hos min Farbror, den jag för tillfället war, hvad fremmande det kunde wara som kom till Olbers - naturligtvis skyndade jag med - Emottog fru Kylberg från Såtenäs i sällskap med sin unga son         Löjtnanten wid Wermlands fältjagar regemente. Den aftonen blef af djup betydelse för mitt lif, min barndoms wän den lille Lars Wilhelm Kylberg, hade växt upp från gosse till man, och uti hans ögon läste jag en känsla som jag aldrig förr anat. Wi blefvo samma afton wänligt upppbjudna till Farbror Lagmannen och Couisinernas blickar och myckna intresse gjorde mig än mer förbyllad. Men jag war ju ett sådant intet i mig sjelf, han stod så högt öfver mig i allt. så tyckte jag -------
Hvad min wän Eva Ahlberg, med hvilken jag war riktigt förtrogen, sade till mig der borta wid bordet - kom jag sedan ofta ihåg hon såg och anade, hvad som sedan blef werklighet. Wi voro der hela aftonen. Minnet af twenne dagar och deras wistelse hos oss, det kan knappt betviflas.
    Wid afskedet önskade han och bad min Mor att jag skulle få komma in på samma gång som Cousinerna till Wenersborg på en stor bal der han skulle möta.
Den 25 mars kom, och med den frågan om jag skulle följa med cousinerna - Min Cousin Eva kom ned och frågade ifrån min Faster, om jag war redo --------------- min önskan war mycket liflig att få följa med, men min goda Fader tyckte bättre wara att jag stannade hemma.Det war snöslask och ruskigt wäder på eftermiddagen då mina Cousiner reste af i den täckta wagnen. Andra dagen den 26 mars, satt jag i min Moders sängkammare med ett bord fullt med strumpor, som skulle stoppas, så flitig, att jag inte såg upp, fast jag nog såg efter vagnen ända. Ändterligen kom Lagmans wagn upprullande. Men! efter den en annan --------- som stannade wid wår dörr.
    Hela strumpbordet ramlade omkull, och jag stod der häpen, det war Löjtnant Kylberg med sin kamrat Edelsvärd.
    Nu blef det tal om hvarföre jag inte kommit, och huru de hade wäntat, De woro en dag öfver, och det war godt för mig att se huru min Far och L. W Kylberg wäl kornmo öferens ----- han tyckte mycket om honom.
    Men min Moder sade "ack! mitt lilla barn -- du kan wäl weta, en sådan framstående, wacker , rik och ung herre, har så mycket att wäl ja på ----- han glömmer allt snart min lilla Maria" hon bad mig aldrig fästa mig wid honom.
Ja! nog hade jag hört talas om hur ståtlig och fjäsad af alla, han war. Då jag war på Fristorp, kom från Lidköping hem de unga Cospottann, de talade då om den elegante oficeren Kylberg, som gjorde allmänt uppsende, just nedkommen från Carlberg.
Fram på wåren fick jag fara till bal i Wenerborg, der Kylberg åter stämt möte med mig. Min Moder Cousinerna och jag reste in bodde hos gamla commerserådet Krull, Och om aftonen woro wi upp på denna balen - hvit klänning hade wi alltid på bal.
    Men löjtnant Kylberg kom inte --- det var inte någon rolig bal, och en Herr Stål (Fru Apelbergs bror) "beklagade att det inte war någon uniform på balen". Återkommen till hemmet erfor jag att Kylberg warit hemma, men rest till Götheborg och skulle komma tillbaka på hemvägen. 12 april kom han åter och stannade till den 15 ---- dessa dagar woro afgörande för mitt lif.
På sommaren gjorde min Mor och jag en resa till Skara, då vi helsade på min morbror Domprosten Lewin 0lbers och på Sparresäter woro wi äfven der jag förs blef bekant och god wän med Sophie Schömmer (sedermera fru Richert). På hemwägen reste vi om Thun och medan hästarna betade gick min Mor och jag ett stycke upp åt Såtenäs wägen och såg huru solen gick ned bakom de långt aflägsna träden der bortom den långa mörka allen. de blå bergen speglade sig i sjön.
    Sedermera träffades wi ett par gånger under årets lopp, och så kom han det följande året, för att säga farwäl innan han lemnade orten, för att wara en tid i Stockholm, der han emnade öfva sin kära målning - och taga lektioner för Westin, professorn wid Academin.
    Som minne från en af mina ungdomsresor till Wenersborg en 20 dag marknad, ligger ännu gömd bland mina papper, ett som min gode Far gaf mig wid aftonen af följande Lydelse.
"Inviteras" att åtfölja sin Ma~nma instundande Tjugone Dag för att i Sunnerdahlarnas Bod bese, wälja och köpa efter eget behag under mammas goda råd
Entren betalar undertecknad Clas Ahlberg
    Åter en gång skref han och lindade in en blank silfver penning och kallade sig Lycklig Far, som wille gifva mig hundra gånger mer, om han hade.
    Min Far och Farbror woro utomordentliga goda wänner, ett aldra ömmaste brödra förhållande. Farbror bjöd alltid upp Far min, att sofva middag hos sig. ---- och alltid stod der wid den iordninglagda soffan en styrkande kaffekopp. De deltogo på det innerligaste uti hvarandras glädje och sorg. --- Så blef för min Fader en somlig hjertesorg då Lagmanns söner gjorde dem bekymmer genom att gifva sig in i dåliga sälskaper och på allt sätt widlyftiga --- och det war en märklig kontrast mellan mina flitiga allvarligt hållna bröder och dessa Cousinerna.
    Wid denna tid läste jag med förkärlek en liten Fransk roman "Klosterbarnen" (Montiur och Amanda Fitralan) Jag läste äfven andra, de hade till mig, Fröken Zelo hade så mycket sådander roman Lektyr till mig, men jag fick inte läsa så mycket som jag wille, ty min tid war mycket upptagen ---- hela dagen sy och arbeta, men när det kom fremmande det ofta gjorde, skulle jag alltid spela och sjunga,   Men om aftonen gaf Mamma mig ljus och jag gick in till klaveret och spelade och sjöng det war så roligt.
    Dessutom hade jag en liten Ellen Alidia 0lbers, Morbror Axel Olbers doter, henne fick jag mycket arbeta med ~~ stannade ett par år hos oss.
    Det war 1815 jag gick till skrift första gången, jag var l7 år då, fick läsa mesta tiden för min gode Far. Han läste katikesen med Luthers förklaringar flera gånger med mig. Han bibringade mig mycken kunskap i Cristendommen. Under denna tid war jag på ett besök i Skara hos Domprosten Lewin 0lbers, som hade för sitt lifs uppgift att läsa med ungdommen. Det war ljufliga stunder! Han talade Evangelia ord så warmt ----- Han grät och fröjdades åt detta ljufva ämne. Aret igenom läste han och berättade aldrig att tåla wid nattwardsbarnen, de samlades alla dagar i hans hem. 8 dagar fick jag wara hos honom och sedan fortsätta beredelsen för en gammal Prost Norrman i Thunhem --- han kom till oss de sista weckorna. Han war mild och snäll och from.
    Jag tror wisst att han war Svedenborgare, det har jag hört sedan.
Wid min högtidsdag åtföljde mig båda mina föräldrar och broder Nils, wi foro till Gerdhems kyrka. Det war en söndag under Gudstjensten, wi gingo fram till altarrunden tillsa~nmans. Den dagen gick förbi med tärar och rörelse, men jag förstod icke dess betydelse, Min Fader satt i b'ånken midt emot oss, och jag såg hans gräa hår och huru han tog upp sin näsduk så ofta ------ Jag såg mest på honom, och " skade honom! Han hade så mycket af kärlek och ömhet för mig, Han hade läst med mig så tåligt hela tiden. Jag grät när jag war i kyrkan, grät när jag kom hem---
    Min Moder gaf mig en ring och bad mig inte gråta så mycket. Hon talade om för mig om en liten bondflicka i hennes ungdom som då skulle gå till nattvarden, hade fatt så mycket kärlek till sin frälsare, att hennes enda brinnande bön war att få dö, att få komma till honom. Detta fick hon äfv en, ett par dagar sednare. Jag i mina upprörda känslor önskade mig på samma sätt få dö, --- men Gud---- wille icke så han hade bestämt annat för mig, ett långt lif --- och skall jag säga ett lyckligt lif ~
    En sommarafton i den härliga månaden Augusti, wid närheten af den lilla sjön Trehörningen, stod uti ett tillhugget fönster i ett nybygge, en ung man och qvinna.
    Granen hviskade om trohet bredwid björken och björken hörde stilla på, det war så tyst den qv" en och färgen war så skön der mellan bergen. Han talade om trohet och i Hans ord, de woro underliga att höra, och jag ----- hvad skulle jag wäl göra? Han war så skön, han war så wacker! med sina ögon blå -- sin fina ansigte brinne, då hans mund smålog --- huru " de jag------det då? Han mörka hår föll lockigt åt sidan, han bar en mörbrun rock med sammetskrage och hans wäxt war manlig, hans åsigter så äfven, det war ur ädel sidlerlighet uti hela hans uppförande. Han talade om sin Hampues och Soliman och hans dygdig Hampues var, huru en flickskola i Carlstad en gäng bekransat den eldiga hästen, då han bevisade sin trohet och lydnad stått ensam, stilla utanför trappan --- lyssnade, medan hans herre gått ifrån honom uppe i andra waningen.
    Wi stodo der länge ------------ Detta nybygge skulle blifva Marians bostad, då hon som gift skulle lemna sitt föräldrahem. Min Far höll på att bygga det för Farbror, ty min käre Fader förstod så wäl ett bygge, han war riktigt arkitekt.
    Wid jultiden stod Marian brud hennes brudgumme war en häradshöfding Raabe enkeman med en liten son. Den hvitklädde lille gossen stod under wigselakten så troget wid sin blifvande Moders sida och räkte sina små armar upp emot henne och aldrig har någon Moder mer älskat sitt eget barn än hon den lilla moderlösa.
    En af de omwexli,ngar som sommarvanligen återkom till Welanda war då Proffessor Gustaf Knös med familj från Upsala, gästade hos oss ---- Då inträffade alltid så många födelse och namnsdagar som firades med sång och wisor och herdinnor och än med dalkullor och än med spåqvinnor. Muntert lif och glädje bland ungdommen, bjudningar, tal och kalaser. Då sjöng Lagmannen och Marian skulle föreställa "glädjen"
    Alla är, den 7 juli råder endast jag. 0ch så när de woro farna så war det till att skura och ställa fint efter barnen.
    På en resa frän Såtenäs med min Moder, följdes wi en gång af gamla Fru Kylberg och hennes son till Gammalstorp der en Fru Virgin bodde, och skulle min Mor och jag derifrån fortsätta till wårt hem. Wi gingo en stund tillsammans i trädgärden der i den höga lindallen, intogs kaffe, och några förfriskningar i en jasmin bercian, och när wi togo farväl af wåra wänner -- tyckte han min blifvande maka, min älsklige ridderlige fast ännu fördelt Trolofvade wän, ett litet första bref i min hand. jag gömde det med bäfvande hjerta och såg uti de rader han lemmnat mig, Swart på hvitt, att han wekligen hade mig kär.
    Sommaren 1819 war jag i sälskap med Friherinnan Renstjerna på Lundsbrunn--(hade anlag för bleksot) der wi bodde i en af de små röda byggningarne. Jag bodde tillsammans med en Fröken Gyllenhal, som war mycket snäll och muntrade mig så wänligt, då jag började få hemlängtan war så owand att wara borta ensam. Wi drucko brunn och badade och hade ganska roligt tillsammans, blef mycket bättre och kände reda efter ett par veckor huru hälsan återkom. Broder Nils kom till Midsommar, Och då wi en dag reste, hela brunnssälskapet, wagnar och wurstar upp emot Kinnekulle, mötte wi twenne wermlands Jägare i gröna uniformer! mötte dem och for widare. Men när wi woro åter på Lundsbrunn, så hvem war det som gick der utanför mitt funster? Andra dagen war det stor bal --- Men asessor 0delius tillät den ej räcka längre än till klockan 10 ---- det war en så ordentlig och rar doctor Under tiden hade jag ofta bref från mitt kära hem. Min gode Far skref och bad mig vara glad och wänlig mot den jag woro tillsarnmans med, sä finge jag mycket roligare, och "gör dig nu angenämt af din lilla utflykt från hemmet --- spela och roa dig sjelf och andra och war glad äfven detta tillfälle att starka din hälsa
    Hemresan for jag om Stora Halla der de hemtade mig hemifrän, det mindes jag werkligen inte hwem det war som hemtade då, om det inte war den käre Magistern.
1820 om sommaren gjorde L.W Kylberg tillsammans med Ulfsparre en fotresa till Jemtland, då han mycket ritade. jag fick många kära bref från honom då, Han kom till Welanda så snart han war återkommen, och fägnade synerligen min Far med sina teckningar.
    1821 på nyåret blefvo wi ring förlofvade, Fru Kylberg med sin son woro hos oss. De foro öfver sjön på slädar, och stannade hos oss några dagar. Några släktingar woro bjudna och mina föräldrar ställde till förlovningskalas --- alla woro så glada och nöjda ---- båda bröderna woro hemma. Den anspråkslösa snälla Jacob kom från gymnasiet i Götheborg, spelade på sin Viol och wi dansade.
Christi Himmelsfärdsdag woro wi bjudne till Såtenäs, då gingo "Wilhelm" och jag till nybygget wid Blaxtorp, der woro laggda tre de första timmerstockarne för byggnaden! Wi sutto der en stund tillsammans och sågo på de blå bergen den klara sjön! och talade så alwarligt om -------- framtiden.  I huru man kan göra sig stor goda föresatser och icke kunna hålla en enda.
    Den sommaren war jag ofta på Såtenäs och på sin somaren under höbärgningen, då LarsWilhelm war bortrest en dag --- hittade wi på vad att surprisera honom, då han skulle komma tillbaka. Charlotta Thun, förlofvad med Edelswärd, Mamselle Mjöberg, Gustafva Friberger och jag, wi klädde ut oss i hvita ärmer, kläden och kourlörta kjolar ---- skulle i största flit arbeta med höet, då han kom ridande tillbaka wid aftonen ------ Surprisen lyckades så bra, att han genast kände igen oss, och war mycket belåten och nöjd med den goda hjelpen, och när wi kommo in hade Farmor iordning slåttekalas! detta war 21 om sommaren.
    Om withern war det åter godt slädföre --- Om julen, wile jag minnas att Lars Wilhelm war hemma hos sin Mor, men på nyåret kom han med sin wackre kloke Hampeus och liten släde. 0ch wi woro ute och äkte tillsammans. En gång wälte det, i en backe som kallades Kosterharfven, då stannade hästen och stod stilla genast, så han både förtjenade och fick beröm -- han war wackraste häst jag sett .
1822 om wåren fick jag ett bref från min blifvande Swärmoder af följande innehåll:
Såtenäs 14 maj 1822
    Min söta Maria! alla wåra planer stå under den alsmäktiges Spira och styrke. Nej, jag kan icke resa med Lars Wilhelm till Wassbo, utan många hinder sammanstötte wid hemmet --- så war jag icke så frisk att jag wågade en så. lång resa, till det jag skulle åka ensam hem. I förliden
Söndag måste jag för att tala med Läkare resa till Wenerborg nu nytjar jag efter regim jag i att i hopp att det närvarande onda går öfver --- Så kan jag säga, att jag kommer till Welanda, medio af nästa wicka, för att hemta dig -- i annat fall sänder jag wagn efter dig. Jag måste bestämt, dricka brunn och nyttja salta bad och ehuru swårt jag har att lemmna hemmet, så måste jag för att wårda hälsan och lifvet, så länge Gud behagar här, göra det omöjl.-- möjl. Lars Wilhelm har alltid yrkat, det jag sen han kommer hem skulle resa till Uddewalla, och att du då skulle wara med och med de goda baden stärka din hälsa. Men om Gud will reser wi om.
    Pingstafton till Bergmans -- de reser omkring d 6 te Juni till Uddewalla i samma "Dessin" och med den skulle jag wara i sälskap ---- Frågan är nu kan du då wara med, så har du plats i min wagn --- logi med mig och dem ----- Hemma från Wadsbo är wi den 30 dennes längre kan jag ej wara borta.
    Nu skulle jag önska det i den händelse du kan resa med, gjorde dig färdig. Då du nästa - wecka reser hit, att du slipper resa hem på de ä dagarna. Underställ dina k. föräldrar detta. Från min Son hade jag idag bref från Wermland han har gjordt en intresant resa genom min kära födelsebygd. Carlskoga bland andra wisiter besökt min salig Mors graf. ---- detta hans bref war mig särdeles i intresant. Framför min hjertl. helsning till dina föräldrar. ---- syskon och ställ om dina saker, som dig är möjl.
    Du kan ju här sy - och ställa något i ordning om Du har deraf behof. Och den ädla hälsn. -- nu är jag så bekymmrad -- för min werld.
    Som din wän i alla skriften tecknar Reg Ch. Kylberg. Ditt bref fick jag just nu på stunden.
    Sålunda följde jag med henne till Uddewalla och Bergmans woro med och gamla Fru Thun. Wi bodde i Staden wid torget. Farmor hade egna hästar och wagn så och Bergmans. Wi foro ned hvarje fm. till Gustafsberg för att bada ---- Farmor hade en korg med sjudna ringar med sig, till hwilken Bergman och jag hade goda ögon. Bland badgästerna war Gerfvinnan Montgommery från Segersjö der Lars Wilhelm så mycket warit. hon bjöd oss till sig någon gång och fingo wi då höra henne sjunga och spela på harpa wäl förtjusande wackert, Wi woro äfven bortbjudna till andra bekanta hvilket allt roade Lilla Farmor ty hon war så wänskaplig och road af sällskap. Under det wi woro på denna badresa, war Lars Wilhelm wid Carl Johans storläger på Odskölds Moar, men under marchen dit från Wermland hade han förkylt sig, så att han genast fick intagas på sjukhuset wid lägret och der han blef wäl och omsorgsfullt wårdad af en mycket snäll Doctor Seewe. han gjorde der bekantskap med Grefve Thorsten Rudensköld, hvilken äfven sjuk, läg i samma rum som han. Ett par tre weckor låg han der, När bror Nils kom för att helsa på mig -- for han upp till lägret till Lars Wilhelm, det gjorde han så gerna, af sig sjelf, jag behöfde inte bedja honom!
    En wecka senare följdes de åt tillbaka, till wår stora glädje och tackmmhet, Emelertid hade hans 1äkare afrådt honom frän att fortsätta fältlifvet, hwar före han sommaren derpå tog afskede med Kaptens tillit.
    Han berättade mig, då wi gingo i de gamla Gustafsbergs alleerna, huru underligt det war för honom, de sista dagarna han warit wid Lägret, att se dessa marcher och svagtisa öfningar utan att sjelf deltaga dere -~ och detta, med tanken på att skilja sig frän detta chewallereska lif! dessa hans ungdoms älsklinigs drömmar!
    I Augusti samma år, war jag på Såtenäs som brudtärna och wärdinna på Edelswärds och -------Charlotta Thuns bröllop. Hela Örnska slägten war samlade här, allt gamla goda wänner de mesta woro så hjertliga emot mig. Brudparet wigdes uppe i Thuns kyrka. Militärerna, hans kamrater, höllo upp pållen öfver dem med sina wärjor (gamla fru Thun fick sedan som en fix ide, att detta skulle ha warit ett dåligt omen för dem, det skulle ju nödwändigt betyda både krig och fångelse för det brudparet.
    Anette, som alltid war hos Farmor då, och wars lynne war mycket omväxlande, war mycket, war mycket, lifvad wid detta bröllop. Hon hade warit med wid tillsedelserna och kunde i sin naiva uppriktighet inte förtiga för gästerna, hur dyrt allt war hur mycket det kostade, hur mycket socker, grädde och ägg det gått åt - "hwad Mamma har iatt ge ut mycket pengar för winet" etc etc. Så brukade hon alltid orda och svada både wärdinnan och gästerna, rätt mycket med sin egendomliga uppfattning af allt och sin brytning på Tyska. Brudparet reste efter Bröllopsdagarna till Jemtland.
    Framemot Julen - under Adventstiden lyste det för oss i Thunhems kyrka, allt tillmätades efter den ömrnaste kärlek och omtanka för min blifvande flyttning, af mina kära Föräldrar. den sista Julen jag fick fira med dem, war så underlig så stilla --- den war inte sig lik den julen! Min Far war klen, och jag såg att han icke wille låta oss ä weta det. Annandag jul kom Lewin Olbers från Skara, min käre Morbror med sin familj, Allt stod iordning och tillpyntadt på morgon dagen.
Den 27 Dec 1822
    Dagen kom min bröllopsdag -- Broder Nils bad mig, inte nu bli för rörd, han war alltid så öm. Jag såg den ena vagnen efter den andra komma, de kommo först från Såtenäs wid tre tiden ... kaffe brickor fästligt ordnade skickades omkring till gästerna i deras rum.
    Farmor klädde i sin bröllopsklädning Eva Freffenberg klädde mig till brud, myrtenkrona och krans skickades ned till mig, från min Brudgumme, Liggande på hans "Schacan", kl 8 på
... qvällen, då alla gästerna woro i ordning, kom min Far och förde mig in i det lilla förmaket
    Jag tror Fesen förde in Brudgummen. Jag såg mest på Farmor, hon satt midt emot mig.
    Den käre Morbror Lewin wigde oss, det war så många ljus i rummen, det war så högtidligt och stilla - min Mor hade omtanke om allt, Marian, Abla Backmans syster, spelade så wackert, tills wi till en stor soupe, dit min brudgumme förde mig in, då wära platser woro midt för hästskobordet, endast slägtingar och goda wänner rundt omkring. Annandagen bjöds grannarne, då mina för" drar hade middag för dem.
    Tredje dagen stor bjudning hos bjudning hos Farbror Lagman, Farmor och Moster Anette reste .... fjerde dagen men rnin man och jag stannade öfver Nyår Afskeds stund, war nu inne, Min dyra Fader sa åt mig darrande i så famn sågande. " Om Gud .... will, kommer jag till eder när det blir wår "Herren ware, med sin nåd och wälsignelse hos eder -- stäl1 dig nu wäl med din goda Swärmoder så kan du få mycket godt" -- Jag yttrade min fruktan att farit illa under dessa ansträngande dagar-- Nej mitt kära barn, du har ju sett huru glad jag warit -- Farväl nu! kom i håg att de tu äro ett -- Gud ware med dig! och greto wi båda.
    Min kära Moder, som hade allt bestyr, allt intill sista stunden, talade i mig godt mod och lofvade att snart helsa på mig, och att wi snart skulle träffas trodde han. Det kom wagn och hästar från Såtenäs, min mans eget äkdon -- Halftäcken med rödt underrede och Hampus och Soliman försatta, jag hade fått ny pels af min Far den gamla jag än i dag brukar.
    Wi kommo fram till Såtenäs thedags Farmor wäntade oss på kabinettet der hon wid ett dukat bord, mottog oss med glad hjertlighet!
    Jag fördes in i midt rum, der mina Föräldrar ordnadt och möbleradt rummet.
    Nya brunbetsade möbler med öfverdrag som jag sjelf wäft i blått och gult --- 0 (konstwäfnäd), dunkla blå tapeter, på hwilka Pappas hela "Jemtlands resa" fernisade och i ramar uppsatta, hwita gardiner om säng och fenster. Farmor och Moster Annette tyckte nog att war så fint och wackert, midt lilla rum (nuvarande stora gästrummet)
Efter en åtta dagar ställde farmor till en bjudning, för alla hennes grannar och wänner, då wår skål dracks, Det war Silfverskölds, Tamstorp och Fresses från Frugård, Raruser, Posses, Silfverhjelms och Prosten Thun och Hasselroths S'ärestad, Synnerholms och Hellstdius ... Rektor i Thuns skola
    Nu vill jag inte tala om min fröjd och glädje, det kan ju trötta något hwar. Men -- midt under denna första lyckan, kom till mig sorgepost att min Far war sjuk.
    En lördags ef.m. foro wi h'~rifrån öfver den wäl liggande sjön, rakt på Munkesten. På en timmes tid hade den sn'äla Hampus färt oss dit, och frustande wille han widare. Om aftonen woro wi på Welanda på godt slädföre. Min dyre Fader war redan så sjuk, början till lefversjuka, hade sedan en weckas tid måst ligga till sängs. 8ror Nils vek sällan eller aldrig frän sjukrummet. Min käre Far war mycket road af att höra allt från mig och hur jag hade det
Han talade så mänskligt till mig med goda råd, wälsignelser och förmaningar, då fick jag sitta hos honom de dagarne -- om söndag och måndag -- wi reste sedan med öfverenskommelse att jag skulle åter fa komma nästa lördag,
    Nästa lördag fick jag förnya besöket hos min Far, på samma sätt öfver sjön -- han war då mycket sämre, och när jag frågade om jag finge stanna hos honom, sade han, att jag skulle följa med min man. Men bad mig åter komma nästa lördag.
    Då wi woro på wäg och kommit till Munkesten den 3dje gängen mötte oss ett bud från welanda, min älskade Far, war då redan död han hade lemmnat stofthyddan aftonen förut, wi fortsatte, under alwarliga förberedande samtal.
    Min man hadde fått bref frän welanda wid Munkesten, men icke sagt mig hela sanningen förr än wi kommo närmare.
    Mormor kom emot mig och sorgen war stor, hon kom med sin Moders ömhet, sin sorgdrägt, sitt behof af tröst, och wille ändå trösta mig, Bror Nils sörgde tyst och djupt, wille knappast se sig, utan gick med tunga steg upp på sitt rum. jag såg alldrig min älskade Far mer! kransarna och blommorna, men honom såg jag alldrig mer i lifvet!
    Men nu stannade jag hos min Moder 14 dagar, bror Jacvb efterskickades från Crotheborg och till min Fars begrafning återkom min man, och huru lju.gt war det ej ftir mig att få återse honom, mitt lifs wän, och huru godt war det inte för mig att weta det wi hade fått wår Fars wälsingnelse, hans fulla bifall
    Fram i maj gjorde Lars wilhelm och jag en rolig resa till wermland och passerade de trakter genvm hwilka han hade passerat som sjuk, under marchen till det stora lägret. Han wille göra mig bekant med den snälle bonden, som hade skattat sin Bikupa för att skaffa den sjuke Offceren honing för sin hosta.
    Den kära Morbror Lars Gustaf emotog oss med den största wänlighet, på det wackra fina Qvarntorp. En angenäm wecka passerades der, och under tiden gjorde wi besök i Carlstad, hos några af min k. Mans wänner - hvaribland, major Materon.
    Exercisen på warpnäs mo, war rolig återse för den som war så avhållen bland kamrater. Hemwägen togo wi om Christinehamn allt så merkwärdigt för mig.
    Under sommaren woro wi åter hos min goda moder och bröderna, på welanda , der Broder Nils afslutade skolan hemmet upplöstes och min Mor flyttade till min Morbroder på Häggåna.
    Hösten kom med sina behag, jag fick garn att låta wäfva och wi funderade nu med allvar på wår bosättning på Blaxtorp, hvars byggnad fortgick under de Lyckligaste förhoppningar. Julen kom. Min moder och Bröderna woro bjudna af Farmor på Nyåret. Ack! idel glädje och medgång. Docki huru mycket tänkte jag på Gifvaren af all denna Lycka.
Trettondagen den 6 jan 1824 blef lille Hjalmar född! Och nu war glädjen stor!